När man har en massa känslor i sig som man inte riktigt vet vad man ska göra av så blir det lätt så att man tänder på alla nitton av en, jämförelsevis, ganska bagatellartad anledning. Det gjorde jag idag. Och jag är faktiskt rätt stolt över min lilla kupp. :)
Mor och jag satt på bussen på väg hem från smygehuk när en halv busslast pensionerade damer steg på. Det blev snabbt fullt och jag (!gravid i femte månaden!) var precis på väg att resa mig upp när två av damerna högt och ljudligt börjar kommentera över två små pojkar (ca 5-6 år gamla) som sitter ett par rader längre fram. "Kan man inte flytta på de där pojkarna, de kan väl ändå stå?!" lät det. Och de höll på och kacklade och hade sig om de här ohyfsade pojkarna som satt ner. Då blev jag ARG. Att vilja sitta är en sak, men att högt och ljudligt stå och klaga på att ett par små barn sitter ner - där går gränsen. Barn, som inte har lika utecklat balanssinne som vuxna, SKA sitta ner på buss, med bälte på sig. Punkt slut. Så jag fortsatte sitta ner och damerna fortsatte att klaga och ha sig. Sen när det, på en busshållplats lite längre fram, steg på en annan äldre dam så reste jag mig direkt upp och erbjöd henne min plats. Haha, övriga damer såg minst sagt snopna ut och höll sedan tyst under resten av resan. Det kunde de gott ha.
Att det sedan satt en hel del andra yngre människor i bussen som gott kunde ha ställt sig upp, det är en annan historia. De borde ha sig en pekpinne de med. Men man kan ju inte bli arg på hela världen på en gång... Jag såg i alla fall till att puta ordentligt med magen där jag stod, to make a point så att säga.
Så nu har jag fått avreagera mig lite och det kändes väldig väldigt skönt. Sillamaden (macka med stekt sill som man måste äta när man är i smyge) tätt följd av kaffe å kaga gjorde också sitt för att höja humöret idag.
Pappa ska flytta från intensiven till infektionsavdelningen. Stenten hade de bestämt sig för att trots allt inte sätta in, den behövdes tydligen ändå inte och det får vi tolka som positivt. Läkare och sköterskor påpekar gång på gång hur stark han är i övrigt och det känns skönt. Nu hoppas vi bara på att de äntligen ska kunna komma till och undersöka ordentligt var cancern håller hus så att de kan börja behandla.
3 comments:
Fasiken vilket kurage! :) Bra gjort! Såna där damer är så himla irriterande...herregud. Det fattar de väl att små barn ska sitta. Bara för att man är liten har man inte mer ork i benen. I så fall skulle man väl be spädbarn ställa sig också...ju yngre, desto starkare?
Pensionerade damer, eller kärringar som jag hade uttryckt mig, är faktiskt något av det värsta som finns. Mamma har en riktigt elak och knäpp sådan till granne, som hittar på allt möjligt skit. Hyresvärden tycker att hon är en "rar gammal dam..." Pyttsan, lika rara som dina bussdamer...
Vad säger du om en fika någon eftermiddag i veckan? Du kan ju behöva muntras upp! =)
My, Jag gråter då jag läser din blogg. Även min kära far förlorades i slutet av mars i en form av denna fruktansvärda helvetessjukdommen. Tänker på dig och önskar att jag kunde säga att allt kommer bli bra men det kan jag inte. Har nämligen själv inte kommit dit än. Sörjer mer och mer för var dag som går känner jag. :( Värst av allt var nog att far aldrig fick träffa sitt efterlängtade barnbarn som jag under hans sjukdom bar på. Jag vet hur du har det. det är fruktansvärt. Tänker på dig var dag sedan jag förstod hur det hade gått för er där nere. Vill bara krama om dig och visa att det åtminstonde går att ta sig igenom det även om sorgen är otroligt överväldigande. Ring om du vill. Ringer annars gärna dig men har inte ditt nummer. :( Kram på dig ///Jessica från Gävle
Post a Comment