Folktandvården, eller "skilda världar"

Min käre make ligger och kvider inne i sovrummet och har så gjort i ett par dagar. Han hade ju en inflammation i munnen som ledde till ett par omgångar penicillin och, till slut, extraktion av visdomstand i fredags. Vanligtvis gör det ont och sen går det över efter någon dag och man blir bra.
Inte för min man. Ny inflammation där tanden tagits bort (det var en ovanligt smärtsam operation dessutom eftersom bedövningen inte tog tack vare inflammationen som redan fanns), ont ont ont och ny penicillinkur som vi nu väntar på ska kicka in. Sa jag att han hade sin första dag på det där efterlängtade Jobbet i går dessutom? Jackpott! Han har verkligen inte turen med sig min man. Han Hatar folktandvården!! Och hittills har hela kalaset gått loss på över tre laxar.

Sen har vi jag. Jag var och lagade en tand i morse. Kom dit, blev inkallad av en trevlig kille och på frågan hur jag mådde sa jag att jag var lite nervös och att min man precis fått lite jobbiga erfarenheter av tandvården, vilket i sin tur gjort mig nervös. - Inga problem, sa han, du får bedövning. Efter detta följde trettio minuters lugn, trevlig och totalt smärtfri (sånär som på det lilla nålsticket vid bedövningen, men herregud, har man klarat ryggmärgsbedövning och kejsarsnitt klarar man ju det) lagning. När vi var klara pratade vi lite och jag fick lite tips om tandvård och  sen kunde jag gå, free of charge, eftersom jag har friskvårdsförsäkring.

Två olika sidor av samma grej. Min man var inte rädd för tandläkaren innan, nu är han. Jag har alltid varit nervös inför att behöva laga mitt första hål, och nu när det är gjort är jag inte alls rädd längre.
Så det kan gå...

Nu håller vi bara tummarna för att maken ska bli bra och att han sen inte behöver ha någonting med tandvården att göra på ett bra tag.