Jo, såhär är det...

...att om allt fortsätter gå lika bra som det gjort hittills så kommer jag och fästmannen att bli mamma och pappa någon gång i början på november. Jag är alltså i nionde veckan just nu, därav allt kräks och sömnsvårigheter och annat trevligt, och  här i Belgien görs första ultraljudet mellan vecka 8 och 10 så det var det som var vårt "viktiga möte" i går.

Och det gick så bra så bra så! Den lilla räkan/spöket/ärtan (kärt barn har redan många namn) är 23,6 mm lång, har jättebra puls (169 BPM) och har redan börjat dansa för fullt där inne (den rörde jättemycket på sig).

Det kom lite som en överraskning för ca en månad sen att "hoppsan, det är visst något som inte är som vanligt här", och efter lite testande osv så kom vi ju underfund med att livet tänkt att vi ska göra ALLT på en gång i stället för att dela upp äventyren över en längre tid. Här kör vi på ett fullspäckat 2011 med giftermål och familjebildning på en gång. Tjo hej!

Och nu när vi har vant oss vid tanken så är det ju faktiskt riktigt riktigt riktigt härligt. För barn vill vi ha (fästmannen gärna en hel handfull) så det är bara att vara glada och köra på. För fästmannen var det nog faktiskt dock först igår som poletten verkligen trillade ner: när barnmorskan satte på så vi kunde höra hjärtljudet så började han nästan gråta en skvätt. Han är så fin min kille!

Min mamma undrade för ett tag sen "men vad ska vi prata om sen när bröllopet är över" - haha, inga problem morsan, vi har fixat samtalsämne för ett bra tag framöver nu! Även här på bloggen kommer det nog att bli en del barnsnack...hoppas ni står ut med det.

Ha en trevlig eftermiddag! Själv ska jag gå och äta, mycket, eftersom jag idag faktiskt inte är särskilt illamående alls. Tjohooo!