22.7.12

Det här med det svenska språket

Maken kämpar på med svenskan. Han svär och har sig när det blir helt fel och han känner sig ofta modlös eftersom det inte går tillräckligt snabbt och kommentarer som "pratar han fortfarande inte?" och "jamen, nu måste han ju ta tag i det här med språket" är vanligt förekommande.

Under de senaste dagarna har det dock rusat fram: han har haft mina fina brorsbarn att öva med. De skiter ju i hur han pratar och han har inte tid att bli nervös för uttal och grammatik när de kör på i hundranittio och vill spela spel, leka och hoppa jämfota ner från soffan ("nej, det där är farligt" är en av meningarna han helt plösligt kunde av sig själv). För han kan ju, men det är svårt att säga rätt och han vill att det ska bli perfekt innan det kommer ut... Han klagar ofta på det komplicerade svenska språket.

Hittade en fantastiskt bra text om detta och om SFI-undervisningen som tyvärr inte fungerar som den borde. Här hittar du texten. Läs den och sprid den!

5 comments:

frost said...

Gaaaah! Åh, jag förstår honom. Särskilt när äldre människor här säger att jag brorde dalska. Lätt för dem att säga när de själva bara pratar svenska med mig...

Alexandra said...

Angående komplettering till migrationsverket, jag skrev på svenska jag med, men skickade med en kopia av mitt belgiska ID-kort för att styrka att jag verkligen bott där och det var där de missförstod situationen helt ;)

De ringde idag och förklarade att vi även fyllt i fel blankett, Ivo behöver inte ansöka om uppehållsrätt eftersom jag är svensk medborgare, så han kan ansöka om uppehållstillstånd direkt istället tydligen. Det är verkligen svårt att få rätt information från början!

Ivo har inte kommit in i det svenska samhället riktigt än, han kan ingen svenska och har inget jobb, vi har ju väntat på migrationsverket i flera månader... Nu har han iallafall äntligen fått personnr av skatteverket så snart blir det svenskakurs :) Men allt med språk och uppehållstillstånd är mycket mer komplicerat än vad jag trodde, det var fan lättare i Belgien!

Fäldtliv said...

Jag känner igen mig i din makes situation. För min del är det franskan som jag tycker är jättesvår att prata. Jag kan, ofta, förstå vad andra talar om, men när jag sedan ska säga något själv låser det sig totalt. Jag känner mig som om jag vore efterbliven och är tyst. Något jag aldrig gör om jag kan konversera på engelska eller tyska. Nyttig erfarenhet för mig...

petchie said...

Vad duktig han är!! Herregud, vad är det för några kommentarer?? Stackaren om han har sådan press från omgivningen plus sin egen perfektionism, det tar tiiiid att lära sig ett nytt språk! Jag övade min spanska på Os systerdotter när hon var 2 år, perfekt!

Malin said...

Åh, vad detta var intressant att läsa. Och vad jag känner igen mig! Min sambo kommer från Spanien, och efter att vi äntligen fått ordning på uppehållstillstånd och personnummer kan han snart börja läsa svenska. Vi känner så igen oss i de där kommentarerna, redan efter några månader i Sverige förväntade sig alla att han skulle kunna konversera bra på svenska. Klart det för en stor press med sig!

Har din make läst vid SFI, eller hur har han burit säg åt? Lycka till med allt! :)