Nu har jag i alla fall landat. Eller typ landat. Efter fem dagars total rotlöshet och runtflackande i dalarna och uppsala så känner jag mig allt utom landad. Det har varit en fantastisk resa och det var underbart att komma tillbaks till Älvdalen efter sju månaders saknad. Men ajajaj vad ont det gör när hjärtat brister lite granna. Som det ju gör när man går av planet och den svenska vinterkylan biter tag i kinderna på en, när man passerar Rättviks långbrygga med tåget på väg norrut, och när man kramar om vänner och hundar och katter och bilar (!) och gamla elever och allt annat fantastiskt som man lämnat bakom sig. Eller som när man dricker dagens tredje kopp fika och man inser att man suttit och pratat i fyra timmar, när man leker med sina vänners fina barn som helt plötsligt är dubbelt så stora som sist (nästan i alla fall), och när gamla svenska favoritschlagern kommer på radion under fikat. Alla små stunder som är så underbara, men som är så svåra att njuta av eftersom man vet att de är aldeles för korta...
Och sen att lämna igen. Innan man ens fattat att man är där. AAAAJ! Oj vad jag grät på tåget, ojojoj.
Och efter de två nätterna i älvdalen blev det två nätter i Uppsala. Där fick hjärtat sig en törn av ännu en underbar vän som jag träffar allt för sällan. Och så folkmusiken när denna vännen firade födelsedag. Och åter igen fika, svenska på radio, handla i svenska affärer, och allt annat härligt. Uppsala är en rätt så trevlig stad faktiskt! Värt ett besök om ni inte redan tittat förbi!
En sak som gjorde att hjärtat fick lite plåster på såren var åter igen den där vännen i Uppsala, och hennes fantastiska, nästan magiska, förmåga att förvandla tyg till mästerverk. Min brudklänning kommer att bli så fin! Och då har jag egentligen "bara" sett provklänningen ("toilen") i lakansväv. haha. Men vi har diskuterat och provat och tittat på tyger och det känns så bra så det är inte sant. Ack om alla kunde ha vänner som jag, vad lyckliga alla skulle vara då!
Nu ska jag sluta pladdra. Jag är alldeles för labil av allt resande och uppslitande för att skriva något vettigt. Jag laddar upp lite bilder i stället och lämnar er tills i morgon kväll då jag, förhoppningsvis, har hämtat mig något.
Ute på promenix med finaste hästtjejen och finaste Zorro!
Hur kan man annat än älska detta?
Zorpan! :) The king of Schnausers. Oj vad vi har gosat!
Den här lille parveln var två månader gammal sist vi sågs. Nu kan han snart gå...
Katten Gustaf, Toulouse fästeman. Han är expert på att ligga i kontiga vinklar.
Fika med de bästa tjejerna (och lillparveln) på kaffestugan i Mora, vårt gamla stammisställe.
Jag och finaste finaste lilla tjejen drack saft och "snackade" skit...
...sen provade hon min schal och ville bli fotomodell!
Min kära Uppsalavän firade sin 25-årsdag med bullfika och musik.
Godnatt!
4 comments:
Aha, är det där du är! Det är så kul det ni håller på med och jag är så nyfiken, man jag antar att det inte blir någon visning förrän det är dags.
Det var trist att jag inte kunde komma till Uppsala på dagen men jag tror hon blev ordentligt firad ändå.
Kram på dig!
K
Det var helt fantastiskt att ha dig här ett litet tag! Hoppas du hinner vila upp dig lite nu innan jobbet börjar igen. Kram!
Att säga adjö är att dö en smula och det håller jag med om. Det är det svåraste. När jag bodde i NY hade jag planerat att åka hem efter ett år och hälsa på, men ekonomin tillät inte (andra året som au-pair får man inte lämna landet. Idiotisk regel). Iaf fick jag låna pengar av värdfamiljen, men den enda som visste att jag skulle komma var syrran. Pappan skröt om en grillfest de skulle ha och jag sa på skämt att jag kanske kommer över (syrran ordnade ju grillfesten för att jag skulle komma hem). Sen kom jag till Sverige bara så där. Gömde mig i städskrubben innan pappa kom hem och syrran lurade dit honom. När han öppnade höll han på att få en hjärtattack! Ni ljuger! sa han flera gånger och han grät och grät. Det var det bästa ögonblicket jag kommer ihåg :)
Att åka tillbaka till NY efter den veckan var fruktansvärt!
Usch gumman jag vet hur jobbigt det är! :( ring om du behöver snacka, ring iallfall för jag behöver snacka :P
Har valt en klening nue!
And before you know it så kommer du att kunna hilsa på i gammla sverige igen! Både här och Älvdalen, till och med jag fick ett litet sting av längtan när jag såg bilderna. Så roligt vi hade när jag var där! :)
kramar
Post a Comment